berghkjellkvist

usch och fy vilken jobbig dag det blev...
Vaknade kl 08.30 av att mamma ringde på telefonen här hemma och jag förstod direkt att det var något, hon ringer aldrig så tidigt en söndag morgon annars. Ja och visst var det något som hade hänt, deras och delvis vår hund får man nog säga, fick sent i går kväll fruktansvärda kramper, skakade och fick diafragma i munnen under ca 3 minuter d va så illa att hon kissade på sej undertiden och när anfallet var över kunde hon inte resa på sej och var helt sönderstressad. Winnie som hon heter har aldrig tidigare i sitt nästan 12 åriga liv haft Ep och detta gjorde ju att alla blev helt ställda, frågan om avlivning väcktes redan då av mina föräldrar men en lördag kväll finns inte så mycket att göra så efter en stund när hon lugnat ner sej gick dem allihop och la sej för att bli väckta igen kl 05.30 av ytterligare ett krampanfall och där med ett beslut om att den underbara hunden skulle få sluta sina dagar innan situationen blev värre. Så när vi fått kontakt med djursjukhuset vid 9 tiden ringde mamma mej och´jag åkte genast hem till dem för att följa med mamma till vetrinären. I och med att hon har haft en juvertumör som i och för sej varit godartad så var alla överens om att det inte fanns så mkt mer att göra med henne. Men det absolut värsta var nog att jag var inställd på att möta en hund som var helt slut och inte ville något, dessvärre var hon lika glad och go som vanligt och kom springande och hälsade glatt på mej när jag kom. Att hon verkade så frisk och glad gjorde att det värkte i oss alla att hon skulle vara tvungen att sluta sina dagar... Men väl på blå stjärnan berättade vetrinären att hon inte trodde att det var ett ep anfall utan att levern hade gått i kras och detta var andledningen till krämporna, Winnie har under en längre tid varit dålig i magen och haft hemska diareér som inte gett med sej, där av denna slutsats och vi blev ännu mer övertygade om att vi fattat rätt beslut. Eftersom hon haft kramper ville man inte ge lugnande för då finns en risk att ett nytt anfall kan utlösas så hon fick kanyl och sömnmedel direkt. De hade gjort i ordning 5-6 sprutor med sövningsmedel som var doserat efter hennes vikt men efter bara 1.5 spruta lyssnade veterenären på hjärtat och konstaterade att hon var borta. Hemskt men sant. Eftersom det krävdes så lite sömnmedel för att hjärtat skulle stanna så hade hon troligen inte överlevt om hon fått ytterligare anfall.

Det är hemskt jobbigt att ta bort ett djur och den som inte upplevt den tomhet som lämnas efter kan inte anan hur hemskt det är. Men nu är vår älskade vän och följeslagare i nangiala och där springer hon nu på en äng och simmar i en sjö utan några hemska kramper. Det är vad jag tror och hoppas. Men vem ska nu trösta mej när jag är lessen vem ska nu smyga in i barnens rum när dem sover bara för att vakta dem? Ja Winnie jag lovar jag ska göra det åt dej. Vi syns i Nangiala och tills dess ska du finnas i våra tankar och minnen vår älskade hund♥♥♥